...och försöker att acceptera och vara snäll mot mig själv.

Jag är en sådan som har så himla höga krav på mig själv. I kombination med att vara enveten och ibland lite korkad kan det lätt bli för mycket.

För några månader sedan fanns det nästan inga gränser för hur mycket jag orkade träna. Jag promenerade eller sprang på morgonen och kunde sedan träna CrossFit på kvällen. Eller vice versa. Så blev det oktober och jag var lite tröttade. Behövde sova längre och hann inte träna både morgon och kväll. Så blev det november och vissa kvällar tänkte jag; "Hörredu Kerstin, om du skulle ta det lite lugnt bara. Se på tv med ungarna". Först kämpade jag emot, men sedan tog jag mitt förnuft till fånga. Det är mörkt när jag vaknar, när jag åker till jobbet, när jag åker hem från jobbet, när jag...ja, det är mörkt nästan hela tiden. Och precis som att jag blir nöjd när kroppen svarar på bra saker, bör jag vara nöjd när den svarar även på detta. Lyssna när den säger "nu tar vi det lite lugnt, så orkar vi igenom den här vintern också". 

Så försöker jag att använda min envetenhet på det viset istället. Kämpa emot honom, som med horn och svans sitter på ena axeln och säger att jag kommer att bli fet och otränad, att jag kommer att tappa allt och få börja om från början. Som säger att jag bara är lat. 

Inte lyssna på det dravlet, lyssna på kroppen som säger; tack! Tack för att jag får gå på promenader, yoga, sova längre, vara stilla i soffan med de som tycker om mig sådan som jag är.

/Kerstin, i decembermörkret

#run4refugees

En vacker söndag i oktober gav Nilla och jag oss iväg för att springa en liten sväng.

Det hela hade börjat med att vi bestämt oss för att springa en långrunda den här dagen. Sedan fick jag nys om loppet "Alla för alla" som gick i Stockholm just den här dagen, och föreslog att vi skulle springa det istället, och kanske en extra sväng efteråt. Nilla var såklart med på noterna.

När jag betalt in min anmälningavgift, valfri summa där allt gick oavkortat till UNHCR, kändes det liksom ändå inte tillräckligt. Jag ville så gärna göra något mer för alla de människor som behöver hjälp. När verkligheten
gång på gång marscherar över en, slår en i ansiktet och får marken under ens fötter att gunga lite grann, och när man är en sådan som inget skyddande pansar har runt hjärtat, för att skydda en mot världen utanför, då måste man bara göra något för att hjälpa.

Jag kom att tänka på att de där kilometrarna som Nilla och jag skulle springa efter själva loppet, de kanske vi kunde sälja? Jag Facebookade och folk handlade. Skänkte av det som var deras eget, för att hjälpa andra. När söndagen då Nilla och jag skulle springa hade vi samlat in över 6000 kronor.

De första fem spang vi inne på Stadion i Stockholm. Vi hade bett om lite hjälp från Lonesome Runners och på så vis rekryterat två springande gentlemän som skulle hjälpa oss att avverka de 12 milen vi lovat springa. Vi träffades alla fyra utanför Stadion efter loppet och gav oss av. Ungefär två timmar senare skildes vi åt i Hammarby Sjöstad och hade då tillsammans avverkat 8 mil. Nilla och jag (och en av killarna) hade sprungit 25 km var, inkluderat de fem första inne på Stadion. Så långt hade jag aldrig sprungit förut. Och om denna upplevelse har jag så enormt många positiva saker att säga. När varje steg som tas representerar en liten slant som någon, av sitt hjärtas godhet, skänkt till en medmänniska, går de stegen så lätt. Varje steg blir en
liten manifestation. Om att godhet alltid är större och starkare än ondska.

Det var det första, och det bästa. I övrigt, springningen. Det var så jäkla häftigt att springa tillsammans med tre ultralöpare som är så makalöst ödmjuka, trevliga, roliga och inspirerande. Wow alltså. När jag blir stor vill jag bli precis som dem.

När kvällen kom åkte jag de 40 milen hem till Skaraborg och Nilla drog återigen på sig löparstassen (jag vet, hon är sjukt bra) för att springa de sista milen tillsammans med Mia Thomsen, a.k.a. Marathon Mia. Det är ju såklart en helt egen historia!

Dagen efter satte jag in alla pengarna till UNHCR och några dagar senare kom ett tackbrev i brevlådan. Det var stort!

/Kerstin

Det kan vara hösten, det kan vara mycket på jobbet, kanske en 40-årskris eller att jag ibland har prioriterat bort löpningen. Och tagit ett glas vin för mycket istället. Under en längre tid så har jag i alla fall burit på den här ångesten. Länge trodde jag att det endast berodde på en sak på jobbet som gnagde mig. När den löstes ut så mådde jag bra igen. I ungefär en vecka. Sedan var den där igen.

Alltså. Det kan ju inte vara meningen att vänta på något bättre hela tiden. Att vänta på att fredagen ska komma. Eller semestern. Eller bara det där odefinierbara ”något annat”. Det kommer ju inte magiskt att komma ”något annat” flygande. Och samtidigt kan jag ju inte bara sluta jobba. Jag behöver ju lönen. Och allt det som går att göra för lönen, som ju förenklar mitt liv. För om jag inte hade pengar, så skulle jag inte ha någon möjlighet att drömma om det där "något annat". Då skulle min tid vara uppfylld av att bekymra mig för hur jag ska ställa mat på bordet till sonen. Så visst, jag är en bit upp i behovstrappan. Så är det.

Oavsett så måste jag lösa det här känner jag. Behöver liksom bli klar med vad jag vill göra. Nog vore det ju häftigt att vara egen. Att komma på en egen affärsidé! Men så svårt. Jag har funderat och funderat. Och i söndags kom jag på det! Eller i alla fall ett litet, litet frö. Det kanske aldrig leder till något större, men det kommer att berika mitt liv ett bra tag framöver. Och ja, Kerstins också, eftersom hon givetvis måste vara med också. Och det viktigaste av allt; det kommer vara något vi bestämmer över själva. Något vi vill göra. Att få arbeta med sin hobby nästan!

Jag vill inte berätta exakt vad det är ännu. Vill fundera lite till. Spåna och greja. Men sen!

PS. Och ja, det är lite lättare att andas nu. När jag vet att jag har en idé till det där "något annat".

/Gunilla

Jag är generellt sett inte en av de där som hittar en skadad fågelunge och måste ta med den hem. Men om jag hittar en skadad människa så kan jag nästan förinta allt jag själv är för att hjälpa den människan. För att göra det som är rätt. Jag kan inte låta bli, även om det kostar mig. Massor.

Jag har gjort det några gånger. Det har kostat mig jobb. Vänner. Tid. Men det har varit det rätta att göra. Och när jag kommit ut ur tunneln, ut i ljuset igen, har jag fått bättre jobb. Trognare vänner. Och tiden, ja, den
gjorde jag något vackert av. Det som hjärtat sade mig var rätt att göra oavsett förnuftets förmanande.

Förra veckan åkte jag, som så ofta, tåg. På centralen i Göteborg, när jag gick av tåget, stod som vanligt hjälparna på perrongen. De med reflexvästar som det står Röda Korset eller något annat på. De med skyltar. En man hade en skylt där det stod "Refugees welcome to Gothenburg". Varje gång jag i efterhand tänkt på den texten går en rysning genom mig, jag får gåshud på armarna och en klump i halsen. De är välkomna. Det är så stort. Att någon säger så; välkomna hit, vi ska hjälpa er.

Det faktum att jag åkt på samma tåg som de, att de gick intill mig på perrongen just den stunden. De, som lämnat allt de någonsin ägt, vetat. Som inte vet var de till slut ska hamna. Som inte vet var de ska sova i natt, när de ska äta nästa gång. Som inte har en aning om huruvida deras mammor, brorsor, vänner fortfarande lever. De vet inte, fattar du? Tänk dig in i den fruktansvärda ovissheten. Ovissheten om att ens någonsin få veta vad som hände de du älskar. De har inte en aning. Som förhoppningsvis fått med sig sina barn, fortfarande har dem vid handen. Som inte är en av de som känt sitt lilla barns hand glida ur sin, ned i ett mörkt hav. Förlorad för alltid.

Det var en familj där på tåget jag bytte till, en mamma, en pappa och två pojkar. En pojke i mina egna barns ålder och en liten på kanske fyra år. Den lille lade sig i ett tomt säte intill mig och somnade som en mycket liten stock. Han hade det allra mest näpna och fridfulla ansikte där han låg. Pappan bredde sin smutsiga, slitna jacka över pojken som ett täcke, våra blickar möttes en sekund och vi log mot varann.

Vetskapen om att just den här pappan fortfarande hade en pojke att värma med sin jacka gjorde mig så glad. Vetskapen om att så många människor, människor som är precis som jag, inte har det längre, gjorde att jag grät som en galning. Samtidigt som jag i all min luddiga lycka och trygghet, med alla jag älskar blott en knapptryckning bort, finns andra som aldrig mer kommer att få se de som de älskar mest av allt.

Jag ville ta med dem alla hem. Krama dem, ge dem mat och en varm säng. Hålla om dem tills alla tårar tagit slut, hjälpa dem att hitta något nytt att leva för. Men jag tror inte att min familj orkar med några fler vilsna själar i vårt hem just nu. Så jag tänkte att jag måste komma på något annat. Något som engagerar andra, fler än mig, och som säger "Refugees welcome". För det är en jäkla skillnad på att säga "Du är välkommen" eller att säga "ok, kom hit då om du så himla nödvändigtvis måste".

Så kom jag på att jag kanske kunde sälja några kilometer spring. Om man köpte en kilometer spring av mig, för femtio kronor, så skulle jag springa den och sedan skänka pengarna till FN:s flyktingorgan. Jag Facebookade
idén och innan kvällen var slut var jag uppe i tre mil spring. Jag lovade och svor att springa upp varenda krona, så jag fick be min syster om hjälp. Efter det fick jag be mer folk om hjälp att springa alla kilometrarna, för trots att vi orkar springa ganska långt så har folk så stora hjärtan att jag nu sålt mer än tio mil spring.

Alla vi, vi som springer och alla ni som köpt en kilometer, två eller fyra, vi säger "Refugees welcome". Jag är så makalöst stolt över oss alla.

Jag reser en hel del i jobbet och spenderar således ganska mycket tid på tåg, i väntsalar och på hotell. Det innebär också att mina dagar sällan ser likadana ut och att jag får planera, trixa och pussla för att få till träning i min vardag. Det gillar jag! Det blir som en liten utmaning liksom, och det i sin tur gör att det faktiskt blir av.

Vad gäller allt det här resandet har jag satt upp några regler för mig själv som jag har lovat mig själv att hålla mig till. Bra grejer alltså, sådana som gör att jag fortsätter att må bra och håller mig frisk och sådana som gör att resandet blir spännande eller avslappnande, roligt eller bara inte-blasé.

En sak är att vara uppmärksam i väntsalar och på perronger. På dem ser man väldigt, väldigt ofta sanna känslor när människor återser varann. Leendet i människas ansikte när hen återser någon som just kliver av tåget, sättet de faller i varandras armar. Barn som vinkar av någon de älskar från ett tågfönster. Det är sådana sanna känslor.

När en reser mycket är det ofta en hel del väntan. Tiden då en väntar kan tillbringas i frustration över att tiden går och en väntar. Eller så kan en betrakta den där tiden som en oväntad bonus, en stund att göra ingenting särskilt, då det ändå inte går att påverka situationen. Bara sitta ned och titta på folk. Läsa en bok. Gå en kort promenad. Blunda och slappna av en stund. Ringa någon en tycker om. Tiden kommer att passera i vilket fall som helst, oavsett om en är arg och frustrerad eller om en gör något bra av den.

När jag bor på hotell är jag väldigt bestämd mot mig själv att jag alltid ska springa en liten sväng i samband med hotellvistelsen. Det finns så många bra saker med det: man blir frisk, får se omgivningarna i Gävle, Västerås, Landskrona, Katrineholm eller var man befinner sig. Oftast kommer jag sent till hotellet och springer innan frukost. Då smakar frukosten så mycket bättre, jag är inte sugen på att äta croissanterna och sylten eftersom jag redan börjat dagen så bra och de möten eller utbildningar jag ska hålla under dagen blir så bra när jag startat dagen med hög energi.

Igår eftermiddag blev jag varse att jag måste åka till Stockholm redan på kvällen. Jag hann hem i 45 minuter för att packa och stack sedan vidare mot Stockholm. Skulle inte vara framme förrän vid 22-tiden så jag bokade ett hotell, annars hade jag såklart bott hos Nilla. Mornington i Bromma har jag varit på flera gånger tidigare och det är verkligen ett sjuuukt bra hotell för friskusar som jag och annat löst folk. De har cyklar, rullskridskor, kajaker och andra coola grejer att låna, en klättervägg på fasaden och en grym health club på sjätte våning. Personalen är både yoga-instruktörer och kökschef, går klädda i sportkläder och ger en tummen upp när man iklädd löparputfit tassar ut tidigt på morgonen. Att det står en yogamatta på rummet, ligger "Outside Träning"-tidningar på nattduksbordet och ligger en box alldeles intill gör detta till det grymmaste hotellet jag besökt hittills i min konsultkarriär.

Fyra fiskbullar av fem möjliga på den internationellt erkända fiskbulleskalan. Betyget dras endast ned av det faktum att frukostbuffén skulle kunna innehålla fler paleo- och lowcarbfriendly ingredienser.

/Kerstin

3 veckor med väldigt lite spring. Midnattsloppet är det längsta jag sprungit. Ett roligt lopp med bästa springkompisen. Jä-ligt dåliga tröjor i år dock.. ;)

Jag träffade min löpcoach för ett par veckor sedan och denna vecka var första veckan med löpning enligt schema igen. Skönt! Men lite ovant och helt lätt är det inte att komma iväg. Latmasken is strong in this one. Men nu är planer klara iallafall och här är mina nästa mål:

Mars 2016: Skövde 6-timmars. En slinga på 1,2 km springs i 6 timmar. Den som sprungit längst sträcka vinner. Folk tror jag är tokig när jag berättar om den här tävlingen. Och det stämmer väl antar jag. Målet är att klara 5 mil på den tiden.

Juni 2015: Stockholm Marathon. Mål: 4:15 kanske?

Augusti 2016: Stockholm Ultra 75 km. Nu ska bågen spännas till bristningsgränsen igen. Mål: Gå i mål.

Augusti 2016: Kanske, kanske UltraVasan 45 km med Kerstin?

Och så alla andra roliga lopp med Kerstin såklart. Nu kör vi igen!

/Gunilla

Jag har käkat paleo sedan maj 2014, då var vi ett gäng i min box som tog oss an Kalle Hulténs paleoutmaning. Fyra veckor strikt paleo inklusive personlig rådgivning, support från gruppen, en paleo-kompis och awesome mat.

Den första veckan av utmaningen var ganska tuff, vilket förvånade mig eftersom jag inte ätit särskilt mycket skräp innan heller. När det jobbiga, tunga, tröttna, ledsna gav med sig blev allt så mycket bättre. Jag hade massor av energi, kände mig frisk...allt det där man läser om ska hända, hände.

Vi som deltog i utmaningen hade lite olika syften med det, någon ville förbättra sina prestationer i CrossFit, någon bygga muskler, någon tappa vikt, många få ordning på magen. Förresten, det förvånar mig hur otroligt många som har problem med sin mage! Herregud, det verkar ju vara...alla. Fast knappt någon pratar om det förrän det fullkomligt brister eller man lägger om sin kost och äntligen blir bra.

I viklet fall som helst, min mål var att minska på inflammationer samt gå ned i vikt. Paleo är ju i första hand en antiinflammatorisk kost, och jag ska vara den förste att medge att jag alltid tyckt det där med "inflammationer" är något new-age-mambo-jambo. Inflammationer, jag hade inga inflammationer. Numera vet jag att det visst är allmänt vedertaget och att det t.ex. vid universiteten finns hela forskargrupper som studerar inflammationer i kroppen och läckande tarm samt vilka konsekvenser detta har på människokroppen. Ibland vill man ju inte ta till sig saker för att man liksom egentligen vet att så snart man erkänt för sig själv är det korkat att inte göra något åt det... Och egentligen visste jag ju. Jag visste att min tennisarmbåge, min hälsporre och min astma berodde på en inflammatorisk process i kroppen. Alltså, det vet ju alla. Egentligen.

Så iallafall. Jag började paleoa. Vid den här tiden hade jag bekymmer med hälsporre på båda fötterna på nivå att jag hela tiden var tejpad för att kunna gå. Springa var uteslutet. Jag hade haft bekymmer med tennisarmbåge av och till och kände att det var på väg tillbaka med stormsteg. Astman var bedrövlig och hade varit det under flera år. Som tonåring var den besvärlig, sedan försvann den under ett antal år när jag var gravid och fick barn. Sedan kom den tillbaka för några år sedan, men förnyad kraft. Som om den vilat och samlat kraft, aggression. Så i maj förra året tog jag Symbicort och Serevent morgon och kväll, Bricanyl innan all fysisk aktivitet, Singulair av och till. Den gångna vintern innebar bland annat att jag absolut inte kunde bli andfådd när det var kallt, då blev det panik med andningen direkt. Två veckor in i paleoutmaningen insåg jag att jag var väldigt bra i andningen. Så jag slutade med Serevent och Singulair och fortsatte vara symtomfri. På midsommardagen sprang jag en mil, utan tejp på fötterna med endast lite, lite hosta efteråt.

Sedan blev det semester och vi åkte till Kroatien och i Kroatien har de väldigt gott bröd och baklava överallt och jag satt upp om nätterna, hostade och hostade och försökte få luft i ett mer eller mindre konstant, två veckor långt, astmaanfall.

Sedan kom vi hem och jag skärpte till mig igen. Vintern som gått har jag inte haft ett enda astmaanfall. I början av året slutade jag med Bricanyl innan träning, det tycktes inte göra vare sig från eller till. Jag slutade med dubbla doser Symbicort, tog det inte längre på kvällen. Häromveckan när jag skulle ut och springa på morgonen tog jag som vanligt min Symbicort. Så kom jag att tänka på att när jag köpte den inhalatorn var det fortfarande snö och is ute. Den borde vara slut snart? Kollade på indikatorn som visade noll och insåg att den nog stått på noll väldigt, väldigt länge. Vilket alltså innebär att jag slutat med astmamedicin. Helt och hållet.

Dagen efter sprang Nilla & jag Midnattsloppet, betydligt snabbare och lättare än förra året. Så min slutsats är som följer: Jag har ätit paleo och undvikit kost som bidrar till inflammationer. Det tog lång tid för kroppen att bli bättre, men i ett livsperspektiv, ingen tid alls.

Någon ville hävda att jag blivit fri från astman inte på grund av kosten utan på grund av att jag tränat och gått ned i vikt och ja, ren och skär tur. Men nej, jag tror inte på det. Jag var också där förut, i förnekelse. Om man inser att saker jag stoppar i min kropp många gånger per dag påverkar mig mycket, mycket mer än något annat faller genast ett stort ansvar - och frihet - att göra något åt det.

Och slutligen; det tar tid. Fyra veckors quick-fix räcker inte, men kan ge en liten, liten försmak. För mig tog det ett år, och det var det sannerligen värt. Tejpen på fötterna är ett minne blott, mina armbågar gör aldrig ont och jag kan springa som en (något klumpig) gasell i uppförsbacke.

Ännu ett Midnattslopp sprunget; mitt sjätte och Gunillas fjärde.

I vanliga fall är Nilla alltid så himla mycket bättre än mig, vilket gagnar mig på tusen sätt - bl.a. genom att hon peppar genom hela loppet. I år hade vi jämnat ut förutsättningarna lite genom att Nilla sprungit 5 mil helgen innan och jag för ovanlighetens skulle inte hade ägnat mig åt ett totalt kroppsligt förfall under semestern utan var i hyfsad form.

Denna gången lämnade vi allt vad män och barn heter hemma och ägnade oss bara åt oss själva, vilket är den största behållningen av allt med våra gemensamma lopp. I år hade Midnattsloppet bytt leverantör av den berömda tröjan vilket orsakade vissa av oss (som inte var jag) enorma bekymmer: den var varm, trång, obekväm och vi skulle säkert behöva bryta för tröj-jäkeln :)

Tröjan stannade på och vi kom till start, helt enligt plan. När starten gick var det lite som "vanligt" - det är trångt, många drar iväg ganska snabbt och första kilometern är mest ett kryssande fram och tillbaka. Iallafall är första kilometrarna i Stockholmsupplagan av Midnattsloppet väldigt lätta eftersom det är nedför eller enormt flackt hela tiden. För mig gick det så himla lätt att springa och trots att jag kommit på att jag visst inte tagit någon astmamedicin på flera veckor eller kanske t.o.m. månader var jag inte det allra minsta andfådd. Min superhjältesyster som sprungit så långt veckan innan hade bara lite ont i en tå, annars var hon lika pigg som vanligt.

Efter de första tre kilometrarna börjar en del uppförsbackar där stigningen mot Sofia kyrka är en riktig pärs. På något vis så är det som om många anmäler sig i en startgrupp med respektive måltid som de tror eller hoppas att de ska vara i när loppet väl går av stapeln (been there, done that :) ) för vi som sprang i den fart som motsvarade måltiden för vår startgrupp sprang om enormt många löpare. Egentligen är det synd att det blir så, det tar längre tid för oss som är lite, lite snabbare och det är nedslående för de som går en hel del att bli omsprungna av så många.

Efter kyrkan känns det alltid lättare och man vet att det mest utmanande är gjort. Så som det kändes så sprang vi bara en liten sväng till och plötsligt var vi i mål. Det enda som faktiskt var jobbigt var att det (jag) var så fruktansvärt varmt! Jag svettades floder och drack en hel vattenreservoar efteråt. Vi putsade förra årets tid med 6 minuter vilket vi var sjukt nöjda med, bytte om till torra kläder (bäst av allt) och gick mot bussen. Eftersom bussen aldrig kom gick vi hemåt i sommarnatten och kände oss sådär världsbäst som man känner sig när man sprungit en mil utan astmamedicin, eller en vecka efter en femmilare, och är helt oberörd.

En sista grej. Midnattsloppet är ju som sagt ett ganska kuperat lopp och det var för mig väldigt tydligt att all min crossfit-träning gett väldigt mycket resultat på hur jag upplever det att springa i uppförsbacke. Förut tyckte jag att det var pest, apjobbigt och sjukt flåsigt. Nu kopplar jag på några andra slags muskler i baksida lår och rumpa och blir som...en häst i uppförsbackar. Galopp, galopp så är jag uppe. Kul!

Nu laddar Nilla och jag för Hässelbyloppet där jag vill knäcka milen under timman!

Så kom då dagen som jag tränat för i flera månader. Kerstin, Love och Birk kom upp från Västergötland för att vara mitt crew. De fick också en liten extrauppgift i form av lille Elis. Allt förberett och klart kvällen innan och samtliga i familjen väcktes klockan 06:20.

Klockan 08.15 är vi på plats.

Klockan 08:45 går jag mot starten. Fredrik och Kerstin följer med. Barnen väntar på medhavda filten vid vårt lilla bord med min medhavda cola, KitKat, nötcremé, extra tröja, Ipod, plåster och tejp.

Klockan 09.00 går starten. Jag är så satans nervös, men försöker att svälja bort illamåendet. I huvudet ekar "Du får inte bryta, du får inte bryta." Jag känner direkt att det inte är min bästa löpardag. Det är inte min sämsta heller, men jag har inte den där känslan när jag tycker att jag svävar fram, när kroppen är fylld med energi och jag måste hålla igen farten. Efter de första två kilometerna kommer jag in vid varvning och slänger av mig GPS-klockan. Planen var att ha på den i början för att inte råka springa för fort, men eftersom jag redan känt att det inte kommer vara ett problem vill jag inte längre ha den. Ju färre saker som kan stressa mig eller få mig ur mental balans (så som väldigt långsamma kilometertider) desto bättre. Nu börjar det första av sex 8-kilometersvarv.

Varv 1: Spännande att springa första varvet. Allt är hur lugnt som helst, ingen ansträngd andning, jag dricker vid vätskestationer och äter där det finns mat. Lite vatten, lite chips, lite russin. Jag springer om några personer, men tänker att det är bästa att ta det väldigt lugnt. Jag tänker att alla andra säkert vet vad de håller på med när de springer så här långsamt. Vid varvningen stannar jag hos Kerstin och pojkarna, dricker lite cola och äter ett par tuggor KitKat. Är rädd för att behöva bryta och försöker hantera ångesten som de tankarna skapar. Det finns inget som pekar på att jag ska behöva bryta, men jag kan inte skaka av mig ångesten.

Varv 2: Håhåjaja. Jag går i ett par backar, mest för att jag läst att man ska göra det. Går på toa vid 16 kilometer. Vid 17 kilometer klunkar det konstigt i magen, ungefär som när man försiktigt skakar en flaska vatten. Jag lägger inte så mycket vikt vid det, det brukar göra det vid längre pass. Känner lite skav under armarna. Vid varvning kollar Kerstin, men det ser inte farligt ut. V bestämmer att jag springer ett varv till, om det blir värre så ska jag byta till T-shirt vid nästa varvning. Fortfarande samma rädsla för att tvingas bryta.

Varv 3: Kroppen känns fortfarande oberörd. Men vid 24-25 kilometer börjar jag må lite illa. Helvete.  Vid varvning bestämmer vi att jag ska byta från linne till T-shirt för att försöka stoppa att skavsåren blir värre. Kerstin peppar genom att berätta att flera personer redan brutit, att jag ser väldigt pigg ut, att jag springer jämt och bra och andra små passande lögner. Och det funkar. Jag äter några skivor saltgurka vid funktionärernas tält. Gott! Förväntad måltid är 5 timmar och 57 minuter berättar den stora skärm som finns där man kan se sin tid, hur många varv man har kvar och sin förväntade måltid om man fortsätter på samma vis. Jag förstår att den tiden inte kommer att vara aktuell för mig, men det spelar ingen roll.

Varv 4: Jag mår nästan konstant illa. Ångesten tilltar. Jag går i alla backar och ibland bara för att få bort det värsta illamåendet. Dextrosol vid varje matstation, chips och russin, dricker både vatten och cola. Kan inte hålla ihop mig när jag kommer in för varvning utan börjar gråta. Snyftar något om att jag mår så illa och att jag har sådan ångest. Kerstin säger återigen det som hjälper mig att fortsätta; "Det är det här varvet du har tränat för. Sista varvet kan du gå. Men det är nu det gäller." Och jag tar mig samman. Ut igen.

Varv 5: Jag är i helvetet. Det är en mil mellan varje kilometermarkering. Det måste vara 50 grader varmt. Jag kan inte minnas att jag mått så här illa någon gång i hela mitt liv. Kramar en pappersmugg som ångesthantering. Fy fan vad det är synd om mig. Upprepar om och om igen; "Det är det här du tränat för, det är det här du tränat för." Två dextrosol vid varje station. Mycket cola och vatten. Börjar gråta 50 meter innan jag kommit fram till Kerstin vid varvningen. "Du kommer att klara det, du fattar det va?" säger hon. Ja, just det. Jag kommer nog klara det. far det genom mitt huvud. "Gå om du måste, ett varv kvar. 8 kilometer. Det gör du i sömnen".

Varv 6: Illamåendet avtar. Jag förstår på något plan att jag faktiskt kommer att gå i mål. Men nu har baksida lår och rumpa tröttnat. Musklerna börjar stelna, nära kramp. Kan inte springa långa sträckor. Men detta varvet går ändå snabbare än det föregående upptäcker jag senare. Jag pratar lite med ett par andra löpare som lider lika mycket eller mer än jag. Målet närmar sig. Jag är helt slut. Det är 200 meter till mål men jag måste sluta springa och gå i 20 meter. Vid mål står Kerstin och pojkarna. Klappar i händerna och hejjar. Jag går i mål. Jag är klar. Jag klarade det. Får en medalj om halsen. Slänger mig om halsen på Kerstin och gråter så jag knappt kan andas. Hämtar min finisher-tröja och gråter mer.

Sluttid: 6 timmar och 26 minuter.

Det finns en person som gjorde att jag sprang i mål. Kerstin. Och hon hade aldrig kunnat hjälpa mig om inte hon fått hjälp av Love och Birk som tog hand om Elis i alla dessa timmar. Ni är mer än fantastiska. Alla tre.

/G