Att springa 50 kilometer

Så kom då dagen som jag tränat för i flera månader. Kerstin, Love och Birk kom upp från Västergötland för att vara mitt crew. De fick också en liten extrauppgift i form av lille Elis. Allt förberett och klart kvällen innan och samtliga i familjen väcktes klockan 06:20.

Klockan 08.15 är vi på plats.

Klockan 08:45 går jag mot starten. Fredrik och Kerstin följer med. Barnen väntar på medhavda filten vid vårt lilla bord med min medhavda cola, KitKat, nötcremé, extra tröja, Ipod, plåster och tejp.

Klockan 09.00 går starten. Jag är så satans nervös, men försöker att svälja bort illamåendet. I huvudet ekar "Du får inte bryta, du får inte bryta." Jag känner direkt att det inte är min bästa löpardag. Det är inte min sämsta heller, men jag har inte den där känslan när jag tycker att jag svävar fram, när kroppen är fylld med energi och jag måste hålla igen farten. Efter de första två kilometerna kommer jag in vid varvning och slänger av mig GPS-klockan. Planen var att ha på den i början för att inte råka springa för fort, men eftersom jag redan känt att det inte kommer vara ett problem vill jag inte längre ha den. Ju färre saker som kan stressa mig eller få mig ur mental balans (så som väldigt långsamma kilometertider) desto bättre. Nu börjar det första av sex 8-kilometersvarv.

Varv 1: Spännande att springa första varvet. Allt är hur lugnt som helst, ingen ansträngd andning, jag dricker vid vätskestationer och äter där det finns mat. Lite vatten, lite chips, lite russin. Jag springer om några personer, men tänker att det är bästa att ta det väldigt lugnt. Jag tänker att alla andra säkert vet vad de håller på med när de springer så här långsamt. Vid varvningen stannar jag hos Kerstin och pojkarna, dricker lite cola och äter ett par tuggor KitKat. Är rädd för att behöva bryta och försöker hantera ångesten som de tankarna skapar. Det finns inget som pekar på att jag ska behöva bryta, men jag kan inte skaka av mig ångesten.

Varv 2: Håhåjaja. Jag går i ett par backar, mest för att jag läst att man ska göra det. Går på toa vid 16 kilometer. Vid 17 kilometer klunkar det konstigt i magen, ungefär som när man försiktigt skakar en flaska vatten. Jag lägger inte så mycket vikt vid det, det brukar göra det vid längre pass. Känner lite skav under armarna. Vid varvning kollar Kerstin, men det ser inte farligt ut. V bestämmer att jag springer ett varv till, om det blir värre så ska jag byta till T-shirt vid nästa varvning. Fortfarande samma rädsla för att tvingas bryta.

Varv 3: Kroppen känns fortfarande oberörd. Men vid 24-25 kilometer börjar jag må lite illa. Helvete.  Vid varvning bestämmer vi att jag ska byta från linne till T-shirt för att försöka stoppa att skavsåren blir värre. Kerstin peppar genom att berätta att flera personer redan brutit, att jag ser väldigt pigg ut, att jag springer jämt och bra och andra små passande lögner. Och det funkar. Jag äter några skivor saltgurka vid funktionärernas tält. Gott! Förväntad måltid är 5 timmar och 57 minuter berättar den stora skärm som finns där man kan se sin tid, hur många varv man har kvar och sin förväntade måltid om man fortsätter på samma vis. Jag förstår att den tiden inte kommer att vara aktuell för mig, men det spelar ingen roll.

Varv 4: Jag mår nästan konstant illa. Ångesten tilltar. Jag går i alla backar och ibland bara för att få bort det värsta illamåendet. Dextrosol vid varje matstation, chips och russin, dricker både vatten och cola. Kan inte hålla ihop mig när jag kommer in för varvning utan börjar gråta. Snyftar något om att jag mår så illa och att jag har sådan ångest. Kerstin säger återigen det som hjälper mig att fortsätta; "Det är det här varvet du har tränat för. Sista varvet kan du gå. Men det är nu det gäller." Och jag tar mig samman. Ut igen.

Varv 5: Jag är i helvetet. Det är en mil mellan varje kilometermarkering. Det måste vara 50 grader varmt. Jag kan inte minnas att jag mått så här illa någon gång i hela mitt liv. Kramar en pappersmugg som ångesthantering. Fy fan vad det är synd om mig. Upprepar om och om igen; "Det är det här du tränat för, det är det här du tränat för." Två dextrosol vid varje station. Mycket cola och vatten. Börjar gråta 50 meter innan jag kommit fram till Kerstin vid varvningen. "Du kommer att klara det, du fattar det va?" säger hon. Ja, just det. Jag kommer nog klara det. far det genom mitt huvud. "Gå om du måste, ett varv kvar. 8 kilometer. Det gör du i sömnen".

Varv 6: Illamåendet avtar. Jag förstår på något plan att jag faktiskt kommer att gå i mål. Men nu har baksida lår och rumpa tröttnat. Musklerna börjar stelna, nära kramp. Kan inte springa långa sträckor. Men detta varvet går ändå snabbare än det föregående upptäcker jag senare. Jag pratar lite med ett par andra löpare som lider lika mycket eller mer än jag. Målet närmar sig. Jag är helt slut. Det är 200 meter till mål men jag måste sluta springa och gå i 20 meter. Vid mål står Kerstin och pojkarna. Klappar i händerna och hejjar. Jag går i mål. Jag är klar. Jag klarade det. Får en medalj om halsen. Slänger mig om halsen på Kerstin och gråter så jag knappt kan andas. Hämtar min finisher-tröja och gråter mer.

Sluttid: 6 timmar och 26 minuter.

Det finns en person som gjorde att jag sprang i mål. Kerstin. Och hon hade aldrig kunnat hjälpa mig om inte hon fått hjälp av Love och Birk som tog hand om Elis i alla dessa timmar. Ni är mer än fantastiska. Alla tre.

/G