Att vara en av de som hjälper.

Jag är generellt sett inte en av de där som hittar en skadad fågelunge och måste ta med den hem. Men om jag hittar en skadad människa så kan jag nästan förinta allt jag själv är för att hjälpa den människan. För att göra det som är rätt. Jag kan inte låta bli, även om det kostar mig. Massor.

Jag har gjort det några gånger. Det har kostat mig jobb. Vänner. Tid. Men det har varit det rätta att göra. Och när jag kommit ut ur tunneln, ut i ljuset igen, har jag fått bättre jobb. Trognare vänner. Och tiden, ja, den
gjorde jag något vackert av. Det som hjärtat sade mig var rätt att göra oavsett förnuftets förmanande.

Förra veckan åkte jag, som så ofta, tåg. På centralen i Göteborg, när jag gick av tåget, stod som vanligt hjälparna på perrongen. De med reflexvästar som det står Röda Korset eller något annat på. De med skyltar. En man hade en skylt där det stod "Refugees welcome to Gothenburg". Varje gång jag i efterhand tänkt på den texten går en rysning genom mig, jag får gåshud på armarna och en klump i halsen. De är välkomna. Det är så stort. Att någon säger så; välkomna hit, vi ska hjälpa er.

Det faktum att jag åkt på samma tåg som de, att de gick intill mig på perrongen just den stunden. De, som lämnat allt de någonsin ägt, vetat. Som inte vet var de till slut ska hamna. Som inte vet var de ska sova i natt, när de ska äta nästa gång. Som inte har en aning om huruvida deras mammor, brorsor, vänner fortfarande lever. De vet inte, fattar du? Tänk dig in i den fruktansvärda ovissheten. Ovissheten om att ens någonsin få veta vad som hände de du älskar. De har inte en aning. Som förhoppningsvis fått med sig sina barn, fortfarande har dem vid handen. Som inte är en av de som känt sitt lilla barns hand glida ur sin, ned i ett mörkt hav. Förlorad för alltid.

Det var en familj där på tåget jag bytte till, en mamma, en pappa och två pojkar. En pojke i mina egna barns ålder och en liten på kanske fyra år. Den lille lade sig i ett tomt säte intill mig och somnade som en mycket liten stock. Han hade det allra mest näpna och fridfulla ansikte där han låg. Pappan bredde sin smutsiga, slitna jacka över pojken som ett täcke, våra blickar möttes en sekund och vi log mot varann.

Vetskapen om att just den här pappan fortfarande hade en pojke att värma med sin jacka gjorde mig så glad. Vetskapen om att så många människor, människor som är precis som jag, inte har det längre, gjorde att jag grät som en galning. Samtidigt som jag i all min luddiga lycka och trygghet, med alla jag älskar blott en knapptryckning bort, finns andra som aldrig mer kommer att få se de som de älskar mest av allt.

Jag ville ta med dem alla hem. Krama dem, ge dem mat och en varm säng. Hålla om dem tills alla tårar tagit slut, hjälpa dem att hitta något nytt att leva för. Men jag tror inte att min familj orkar med några fler vilsna själar i vårt hem just nu. Så jag tänkte att jag måste komma på något annat. Något som engagerar andra, fler än mig, och som säger "Refugees welcome". För det är en jäkla skillnad på att säga "Du är välkommen" eller att säga "ok, kom hit då om du så himla nödvändigtvis måste".

Så kom jag på att jag kanske kunde sälja några kilometer spring. Om man köpte en kilometer spring av mig, för femtio kronor, så skulle jag springa den och sedan skänka pengarna till FN:s flyktingorgan. Jag Facebookade
idén och innan kvällen var slut var jag uppe i tre mil spring. Jag lovade och svor att springa upp varenda krona, så jag fick be min syster om hjälp. Efter det fick jag be mer folk om hjälp att springa alla kilometrarna, för trots att vi orkar springa ganska långt så har folk så stora hjärtan att jag nu sålt mer än tio mil spring.

Alla vi, vi som springer och alla ni som köpt en kilometer, två eller fyra, vi säger "Refugees welcome". Jag är så makalöst stolt över oss alla.