En cool grej om astma och paleo

Jag har käkat paleo sedan maj 2014, då var vi ett gäng i min box som tog oss an Kalle Hulténs paleoutmaning. Fyra veckor strikt paleo inklusive personlig rådgivning, support från gruppen, en paleo-kompis och awesome mat.

Den första veckan av utmaningen var ganska tuff, vilket förvånade mig eftersom jag inte ätit särskilt mycket skräp innan heller. När det jobbiga, tunga, tröttna, ledsna gav med sig blev allt så mycket bättre. Jag hade massor av energi, kände mig frisk...allt det där man läser om ska hända, hände.

Vi som deltog i utmaningen hade lite olika syften med det, någon ville förbättra sina prestationer i CrossFit, någon bygga muskler, någon tappa vikt, många få ordning på magen. Förresten, det förvånar mig hur otroligt många som har problem med sin mage! Herregud, det verkar ju vara...alla. Fast knappt någon pratar om det förrän det fullkomligt brister eller man lägger om sin kost och äntligen blir bra.

I viklet fall som helst, min mål var att minska på inflammationer samt gå ned i vikt. Paleo är ju i första hand en antiinflammatorisk kost, och jag ska vara den förste att medge att jag alltid tyckt det där med "inflammationer" är något new-age-mambo-jambo. Inflammationer, jag hade inga inflammationer. Numera vet jag att det visst är allmänt vedertaget och att det t.ex. vid universiteten finns hela forskargrupper som studerar inflammationer i kroppen och läckande tarm samt vilka konsekvenser detta har på människokroppen. Ibland vill man ju inte ta till sig saker för att man liksom egentligen vet att så snart man erkänt för sig själv är det korkat att inte göra något åt det... Och egentligen visste jag ju. Jag visste att min tennisarmbåge, min hälsporre och min astma berodde på en inflammatorisk process i kroppen. Alltså, det vet ju alla. Egentligen.

Så iallafall. Jag började paleoa. Vid den här tiden hade jag bekymmer med hälsporre på båda fötterna på nivå att jag hela tiden var tejpad för att kunna gå. Springa var uteslutet. Jag hade haft bekymmer med tennisarmbåge av och till och kände att det var på väg tillbaka med stormsteg. Astman var bedrövlig och hade varit det under flera år. Som tonåring var den besvärlig, sedan försvann den under ett antal år när jag var gravid och fick barn. Sedan kom den tillbaka för några år sedan, men förnyad kraft. Som om den vilat och samlat kraft, aggression. Så i maj förra året tog jag Symbicort och Serevent morgon och kväll, Bricanyl innan all fysisk aktivitet, Singulair av och till. Den gångna vintern innebar bland annat att jag absolut inte kunde bli andfådd när det var kallt, då blev det panik med andningen direkt. Två veckor in i paleoutmaningen insåg jag att jag var väldigt bra i andningen. Så jag slutade med Serevent och Singulair och fortsatte vara symtomfri. På midsommardagen sprang jag en mil, utan tejp på fötterna med endast lite, lite hosta efteråt.

Sedan blev det semester och vi åkte till Kroatien och i Kroatien har de väldigt gott bröd och baklava överallt och jag satt upp om nätterna, hostade och hostade och försökte få luft i ett mer eller mindre konstant, två veckor långt, astmaanfall.

Sedan kom vi hem och jag skärpte till mig igen. Vintern som gått har jag inte haft ett enda astmaanfall. I början av året slutade jag med Bricanyl innan träning, det tycktes inte göra vare sig från eller till. Jag slutade med dubbla doser Symbicort, tog det inte längre på kvällen. Häromveckan när jag skulle ut och springa på morgonen tog jag som vanligt min Symbicort. Så kom jag att tänka på att när jag köpte den inhalatorn var det fortfarande snö och is ute. Den borde vara slut snart? Kollade på indikatorn som visade noll och insåg att den nog stått på noll väldigt, väldigt länge. Vilket alltså innebär att jag slutat med astmamedicin. Helt och hållet.

Dagen efter sprang Nilla & jag Midnattsloppet, betydligt snabbare och lättare än förra året. Så min slutsats är som följer: Jag har ätit paleo och undvikit kost som bidrar till inflammationer. Det tog lång tid för kroppen att bli bättre, men i ett livsperspektiv, ingen tid alls.

Någon ville hävda att jag blivit fri från astman inte på grund av kosten utan på grund av att jag tränat och gått ned i vikt och ja, ren och skär tur. Men nej, jag tror inte på det. Jag var också där förut, i förnekelse. Om man inser att saker jag stoppar i min kropp många gånger per dag påverkar mig mycket, mycket mer än något annat faller genast ett stort ansvar - och frihet - att göra något åt det.

Och slutligen; det tar tid. Fyra veckors quick-fix räcker inte, men kan ge en liten, liten försmak. För mig tog det ett år, och det var det sannerligen värt. Tejpen på fötterna är ett minne blott, mina armbågar gör aldrig ont och jag kan springa som en (något klumpig) gasell i uppförsbacke.