Långpass i sol

Igår kväll var det långpassdags. Jag bytte om, valde spellista och väntade till klockan hittat GPs:erna. Kom ut och upptäckte att det var svinkallt. Termometern visade bara -1 grad, men blåsten gjorde att det kändes som minst -5. Och, som så ofta i Stockholm, riktigt jäkla rått. Så jag vände. Efter 200 meter sprang jag hem igen. Det kändes som ett litet nederlag, men två timmar senare började sonen kräkas och därefter feberyra från och till resten av natten, så det var ändå rätt att stanna hemma.

Idag däremot. Vilken dag! Strålande sol. Kallt och torrt. Hög luft och spring i benen. Medan sambon styrde i sjukstugan gav jag mig ut (igen). 15 kilometer runt söder i Stockholm, hela vägen med vatten på min vänstersida. Människor som promenerade, lekte med sina barn, drack kaffe på vinteröppna uteserveringar. Jag med musik i öronen, pigga ben och lätt hjärta. Första kilometern gick på 06:28. En helt okej tid för långpass. Men sedan hände något. Benen ville springa och jag följde med. Snabbaste kilometern (förutom den sista) gick på 05:48. Märkligt hur det är vissa dagar. Sista kilometern fick jag Kents La Belle Epoque i öronen och kände att "Nu jävlar springer jag ur vad jag har.". Stannar klockan efter 15 kilometer och 1:31:35. Roligt! Men det bästa av allt: Känslan! Hjärtat och hjärnan fulla av endorfiner.

Imorgon åker vi mot Västergötland och syrran med familj. Kommer bli fantastiskt mysigt. Kommer också hänga med henne till hennes box för en julWOD. Jag är nervös. Kerstin är väldigt mycket bättre än mig på crossfit och om hon säger att det kommer att bli tufft, då kommer det att bli tufft! Rapport kommer på tisdag.

/Gunilla