Lyssnar inåt...

...och försöker att acceptera och vara snäll mot mig själv.

Jag är en sådan som har så himla höga krav på mig själv. I kombination med att vara enveten och ibland lite korkad kan det lätt bli för mycket.

För några månader sedan fanns det nästan inga gränser för hur mycket jag orkade träna. Jag promenerade eller sprang på morgonen och kunde sedan träna CrossFit på kvällen. Eller vice versa. Så blev det oktober och jag var lite tröttade. Behövde sova längre och hann inte träna både morgon och kväll. Så blev det november och vissa kvällar tänkte jag; "Hörredu Kerstin, om du skulle ta det lite lugnt bara. Se på tv med ungarna". Först kämpade jag emot, men sedan tog jag mitt förnuft till fånga. Det är mörkt när jag vaknar, när jag åker till jobbet, när jag åker hem från jobbet, när jag...ja, det är mörkt nästan hela tiden. Och precis som att jag blir nöjd när kroppen svarar på bra saker, bör jag vara nöjd när den svarar även på detta. Lyssna när den säger "nu tar vi det lite lugnt, så orkar vi igenom den här vintern också". 

Så försöker jag att använda min envetenhet på det viset istället. Kämpa emot honom, som med horn och svans sitter på ena axeln och säger att jag kommer att bli fet och otränad, att jag kommer att tappa allt och få börja om från början. Som säger att jag bara är lat. 

Inte lyssna på det dravlet, lyssna på kroppen som säger; tack! Tack för att jag får gå på promenader, yoga, sova längre, vara stilla i soffan med de som tycker om mig sådan som jag är.

/Kerstin, i decembermörkret