#run4refugees

#run4refugees

En vacker söndag i oktober gav Nilla och jag oss iväg för att springa en liten sväng.

Det hela hade börjat med att vi bestämt oss för att springa en långrunda den här dagen. Sedan fick jag nys om loppet "Alla för alla" som gick i Stockholm just den här dagen, och föreslog att vi skulle springa det istället, och kanske en extra sväng efteråt. Nilla var såklart med på noterna.

När jag betalt in min anmälningavgift, valfri summa där allt gick oavkortat till UNHCR, kändes det liksom ändå inte tillräckligt. Jag ville så gärna göra något mer för alla de människor som behöver hjälp. När verkligheten
gång på gång marscherar över en, slår en i ansiktet och får marken under ens fötter att gunga lite grann, och när man är en sådan som inget skyddande pansar har runt hjärtat, för att skydda en mot världen utanför, då måste man bara göra något för att hjälpa.

Jag kom att tänka på att de där kilometrarna som Nilla och jag skulle springa efter själva loppet, de kanske vi kunde sälja? Jag Facebookade och folk handlade. Skänkte av det som var deras eget, för att hjälpa andra. När söndagen då Nilla och jag skulle springa hade vi samlat in över 6000 kronor.

De första fem spang vi inne på Stadion i Stockholm. Vi hade bett om lite hjälp från Lonesome Runners och på så vis rekryterat två springande gentlemän som skulle hjälpa oss att avverka de 12 milen vi lovat springa. Vi träffades alla fyra utanför Stadion efter loppet och gav oss av. Ungefär två timmar senare skildes vi åt i Hammarby Sjöstad och hade då tillsammans avverkat 8 mil. Nilla och jag (och en av killarna) hade sprungit 25 km var, inkluderat de fem första inne på Stadion. Så långt hade jag aldrig sprungit förut. Och om denna upplevelse har jag så enormt många positiva saker att säga. När varje steg som tas representerar en liten slant som någon, av sitt hjärtas godhet, skänkt till en medmänniska, går de stegen så lätt. Varje steg blir en
liten manifestation. Om att godhet alltid är större och starkare än ondska.

Det var det första, och det bästa. I övrigt, springningen. Det var så jäkla häftigt att springa tillsammans med tre ultralöpare som är så makalöst ödmjuka, trevliga, roliga och inspirerande. Wow alltså. När jag blir stor vill jag bli precis som dem.

När kvällen kom åkte jag de 40 milen hem till Skaraborg och Nilla drog återigen på sig löparstassen (jag vet, hon är sjukt bra) för att springa de sista milen tillsammans med Mia Thomsen, a.k.a. Marathon Mia. Det är ju såklart en helt egen historia!

Dagen efter satte jag in alla pengarna till UNHCR och några dagar senare kom ett tackbrev i brevlådan. Det var stort!

/Kerstin