För några veckor sedan skulle vi ju springa Carlsborgs fästningsflås. Trots att vi vetat om det i evigheter hade vi inte riktigt fått tummen ur och anmält oss. Det gick jättebra att efteranmäla och så, men det hade såklart en hake. Man var tvungen att vara i Karlsborg innan klockan 09.00. Eftersom ingen av oss kände oss vansinnigt begivna på att kliva ur sängen innan klockan sju en lördag för att åka till Karlsborg bestämde vi oss på fredagskvällen för att strunta i fästningsflåset och ta ett annat flås istället.

På lördag morgon tog vi sovmorgon och åt en lång härlig frukost. Efter att maten sjunkit och vi tagit på oss löparutstyrsel blev vi skjutsade till Eggby. Där hoppade vi av, tillsammans med min lilla Love, och sprang långsamt, njutningsfullt i Vallebygden. 15 kilometer senare var vi framme i Timmersdala hos mina svärföräldrar. Det var den längsta och bästa löprundan jag någonsin varit ute på. Trots blånaglar och blodfyllda blåsor var jag så tillfreds, lycklig.

Jag ser fram emot nästa gång, så snart mina tår läkt.

/Kerstin

Jag bestämde ju för en tid sedan att jag skulle gå ned lite grann i vikt. För att bli bättre på gymnastik, springa lättare och trivas bättre med mig själv.

Det gick jättebra i någon vecka, tills ett djävulskt godissug och ett megapissigt humör infann sig. Jag satt still i båten och höll mig till det jag bestämt mig för, det kan ju bli lite jobbigt i en övergångsperiod och det gäller liksom att hålla ut. Efter tre veckor var det inte ett smack bättre, snarare sämre. Och allteftersom dagarna gick började jag noja lite över mat. Som en ätstörning light liksom. Inte alls bra. Maten gav mig lite ångest sådär, jag kände mig fet, vägde mig hela tiden och tyckte att jag varje dag misslyckades med vad jag föresatt mig, i matväg alltså.

Så då tänkte jag att jag måste släppa de här dumheterna. Ställde undan vågen och åt vad jag ville (med stor moderation i förhållande till vad många tycker är "vad jag vill"). Inget gluten eller skräp alltså. Så efter ytterligare ett tag kändes det bättre igen.

Dock hade jag ju fortfarande inte gått ned särskilt mycket i vikt och jag hade inget riktigt grepp om det här med maten. Jag ville ju ändå gå ned och gärna få klara direktiv så att jag inte behöver tänka - bara laga mat och äta den. Jag gjorde således det enda rätta och skaffade mig en kostcoach. Han förser mig med kostscheman varje vecka så att jag bara kan handla, laga och äta. Schemana är anpassade till mig och mina förutsättningar vilket funkar jättebra. Nu är jag på andra veckan och jag har inte känt mig såhär fri från negativa tankar kopplade till mat på länge. Jag bara äter och är glad. Visst är det bra!?

/Kerstin

För några veckor sedan fick jag erbjudande om en startplats på maran, en bekant skulle inte springa och jag fick köpa hennes plats. Det passade ju inte riktigt in i min träningsplan inför ultran, men jag tänkte att jag skulle kunna starta, se hur långt jag orkade, prova sportdrycken och kliva av när jag inte ville mera. Ju mer dagarna gick, desto mer taggad blev jag så i lördags förmiddag var jag riktigt nervös.

Det var så häftig stämning när jag kom till startplatsen. Mäktigt liksom, man fick gåshud på armarna. Folk var både peppade och andäktiga inför distansen på något sätt. Och ett par spaningar: Vätskebälteration var betydligt lägre än valfritt millopp. Energigelerna var desto fler. Och ingen "hej-hopp"-uppvärmning med käcka ledare från SATS eller liknande. Istället sjöngs det nationalsången och sedan gick starten. Befriande måste jag säga!

De första 3 kilometerna var jobbiga. Vet inte varför riktigt, jag sprang inte för fort, men det var jobbigt, jag hade krampkänning i vänstra vaden och tänkte att det här kommer aldrig gå längre än 10 km. Men när jag kom ner på Strandvägen fick jag medvind och det började kännas bättre. Strax innan Slussen kom jag sakta, sakta ikapp en kille som sprang i ett perfekt tempo. Och han såg ut som om han visste vad han gjorde, så jag hängde på honom. Dit han sprang, sprang jag. När han drack, drack jag. Men när vi kom till Västerbron försvann han av banan för (vad jag gissar) kisspaus och då kände jag att där kanske gränsen går för vad som menas med att "ta rygg".

Västerbron inga problem. Vid 14 km stod min vän Agneta i regnet och hejjade. Tack, det värmde! Vid 14 km var jag helt oberörd. Det kändes som om jag var ute på en promenad ungefär. 20 km inga problem, inte heller halvmaradistansen. Men Gärdet alltså, vilket skitställe. Så fruktansvärt tråkigt. Och kallt, blåsigt och blött, blött, blött.

Vid 24 km så bestämde sig min kropp för att nu, nu mitt ute i ingenjävlating, så är det dags att visa att den inte tål sportdrycken. Toabesök vid 25 km, toabesök vid 27 km, kramp i magen så jag var tvungen att stanna vid några tillfällen. Så vid 29 km var jag tillbaka i stan och klev av vid Nybroplan. Då hade jag ont i magen och var allmänt less. Tyckte inte att jag behövde slita ut mig genom att bita ihop resten av vägen. Jag hade ju uppnått det jag ville med det hela. Så tillbaks till Stadion och ÄNTLIGEN få ta på mig varma kläder. Lycka!

Och kära, kära Kerstin! Som skickade roliga och peppande sms hela tiden. Tack, supermycket tack! Utan dig (och jag hoppas även L & B) så blir det ingen målgång på ultran. Så är det bara!

Slutsatser:
1. Ingen sportdryck.
2. 50 km kommer inte vara gjort i en handvändning, det kommer att bli riktigt tufft.
3. Jag älskar löpning. 
4. Jag hatar löpning.
5. Jag älskar löpning.

/G

Jag har ju fått göra uppehåll i crossfiten. Jag hinner inte med det i all löpning. Nu har jag mitt springschema som jag följer noggrant. Det känns enormt skönt att bara titta på Excelfilen och veta vad man ska göra. Ut och spring så är det klart sedan liksom. En dag i veckan har jag styrkepass. På jobbet kör vi dessutom 15 med Paolo, så det innebär lite extra styrka. 

Och springningen går bra! Jag bara gör det. Oftast iallafall. Igår var jag ledig och ensam hemma på dagen. Var supersugen på att springa när jag vaknade, långpass 16 km på schemat. Men först var jag tvungen att handla och då blev jag ju hungrig, så då blev jag ju blev tvungen att äta, och då blev jag ju för mätt så var tvungen att vila lite.. Och sedan började det. Dividerandet och förhandlandet med mig själv. Fanns det möjligen någon liten ursäkt så jag slapp springa? Hit och dit tjafsade jag inuti mitt eget huvud. Så tillslut fick jag ta till den sista utvägen. Mutor. "Om du springer nu får du äta godis sedan."

Alltså. Vad är det ens? Snart 40 år är man. Och det är inte faktumet att jag behöver muta mig själv för att komma iväg som jag förvånas över. Det är att det funkar. "Okej!" tänker min hjärna och låter mig springa i 1 timme och 40 minuter. För en (1) Swebar. Som ni förstår är min hjärna inte bara möjlig att muta utan också otroligt korkad och lättlurad som tror att en proteinkaka är godis. Men de är jäkligt goda! Och nog fasen smakar de som godis.

Passet blev gjort iallafall och veckan kommer sluta på 45 kilometers löpning.

PS. Jag älskar min kropp som klarar all löpning. Knoppen däremot. Well. Vad kan jag säga, vi behöver snacka.

/G

Imorse hade jag mitt bokade möte med en löpcoach. Jag fick ett mycket bra och seriöst intryck. Jag tror att han tyckte att min idé var lite "over the top" och han funderade nog lite över varför jag ville göra det här, varför det inte räcker med att springa ett marathon. Och jag har ju lite svårt att svara på det. Sanningen är väl helt enkelt att ju jävligare och svårare utmaningen är, desto mer dras jag till den.

Han menade iallafall att, givet min korta tid med regelbunden löpning så är risken för skador stor om jag ska träna för 75 km redan i augusti. Runt midsommar skulle jag isåfall vara uppe i runt 10 mils löpning i veckan, och det får jag ju hålla med om, låter mycket. Han föreslog därför att, om det är så att jag vill ha en kropp som kan hålla längre än till augusti så borde jag ta ner ambitionen till 50 km istället. OCh det vill jag ju. Jag vill ju kunna springa länge.

Så klok som jag är så lyssnar jag på proffsen. 50 km it is! Med ett bra och komplett löpprogram (inklusive styrka och alternativ träning tror jag) och avstämningar varje vecka dessutom. Jag är supertaggad och tycker att det ska bli enormt roligt!

/G

Springa, springa, springa. Det är märkligt. Så mycket tid jag lägger på löpningen och så bra jag mår av den. Och ändå, inför varje pass som är antingen långt eller snabbt så dyker en tanke upp i mitt huvud. Alltid samma tanke: "Ska du inte strunta i det här, och ta en cigg istället?" Jag är inte röksugen eller så, det är verkar bara vara min hjärnas sätt att försöka smita.

Men det går bra! 50 kilometer per vecka de två senaste veckorna och denna veckan kommer jag nog komma upp i över 55 kilometer. Nästa vecka blir mycket lugnare, max 25 - 30 kilometer tänkte jag mig. 

Jag sprang 28 kilomter på 3 timmar idag. Jag var ordentligt trött de sista två kilometerna, men det gick ändå över förväntan. Den första timmen rullade på lätt och fint. Efter 1,5 timmar stannade jag och vilade i två-tre minuter. Om jag hade haft vatten med mig så hade jag druckit då. Fram till två timmar var det heller inga problem. Vid 2.15 fick jag stanna några sekunder och stretcha ut foten, jag får liksom en brännande känsla under "fotkudden" på vänster framfot ibland. Resten av sträckan gick bra, om än lite jobbigt mentalt. Jag fick börja räkna ner minuter på olika sätt för att hålla hjärnan upptagen. Genomsnittstid blev 6:28 min/km och konditionsmässigt var jag helt opåverkad. Jag hade kunnat föra ett samtal hela vägen. Trött i muskler och leder dock. Men det är sjukt svårt att föreställa sig att jag satsar på en sträcka där jag kommer behöva springa mycket mer än dubbelt så långt till. 

På måndag ska jag träffa en springcoach för att få hjälp med ett riktigt bra träningsprogram. Ska bli roligt och lite läskigt. Tänk om han tycker att man plan är för löjlig? Att det inte finns en chans att jag ska klara det. 

Jag har fått sluta med crossfiten förresten. Förhoppningsvis kan jag ta upp den i höst igen, men just nu finns helt enkelt inte tid för både löpning och crossfit.

Ser fram emot måndag!

Ha en bra lördag!

/G

Igår var det ju vårfrudagen, a.k.a. våffeldagen.

Instagram svämmade över av våfflor i olika former och min aptit ville löpa amok helt oavbrutet hela dagen. Det är tredje veckan på min periodiska fasta och om det är något som när jag började med paleo så är detta den värsta veckan innan det vänder.

I vilket fall som helst, efter en lång dag på jobbet och lite crossfit på det var det en sann njutning att slå sig ned vid bordet och avnjuta paleovåfflor, kokosgrädde och chiasylt på jordgubbar som jag och barnen plockade i somras.

Jag mofflade i mig fyra våfflor. Jädrar va´ gött!

/Kerstin

Jag har ju funderat mycket över min löpning. Vad vill jag springa? Hur långt och hur mycket? Vad tål kroppen och hur mycket motivation har jag? Och, hur mycket tid har jag? Och jag har kommit fram till en helt galen, omöjlig och alldeles härlig plan som kommer ta enormt mycket kraft och tid. Men om, om jag lyckas. Vilken känsla. Så vad är det då? Jo, jag börjar såhär: 

Jag är för gammal för att bli den som springer milen på 35 minuter. Jag kommer heller aldrig klara maran på 3 timmar eller något sådant. Jag började för sent och jag har inte kroppsbyggnaden för det. Så jag började istället fundera på distanser som är svåra att greppa att folk överhuvudtaget klarar. Och googlade. Fick två fantastiska träffar. Det första beskrev kroppstyper för olika sorters löpare. Mara-löpare beskrevs som små, nätta osv. Sedan kom nästa distans. Inte nödvändigtvis supersmala. Inte purunga. Med ett jävla pannben och förmåga att hantera mental trötthet. 

Den andra träffen var ett citat från författaren till Born To Run. "Eating and drinking contest with a little exercise and scenery thrown in."

Och ja. Ni som känner mig förstår att det där sista är ju det som fick mig på fall.

Så, med andan i halsen och med en vetskap om att det kanske inte alls funkar med livet i övrigt och därför får överges, så kommer jag satsa på att springa Stockholm Ultra i augusti 2015. 75 kilometer. Bring it kroppen och knoppen!

/Gunilla

Strax efter jul började jag nytt jobb. Det blev en väldigt stor omställning och först nu börjar jag på riktigt att landa. Min paleofierade livsstil med de vanor och rutiner denna innebär fick ett antal törnar och blev lite kantstött här och där. Det nya jobbet innebar många och långa resor, kundbesök och affärsluncher samt en hel del frånvaro från hemmet.

Vilket för mig innebar att jag vissa veckor bara kom iväg till boxen en gång. Att jag försökte hålla mig till det bästa av många dåliga alternativ i matväg på olika restauranger. Att jag under resor fick hålla mig till frukt och nötter som enda matalternativ som funkade för mig.

Som kronan på verket var jag på två weekendresor under februari månad som innehöll allt rejäla weekends ska innehålla - mat, alkohol och allmän dekadens.

Detta resulterade i ett antal uppgångna kilon och en känsla av att jag är i ungefär samma storlek som en flodhäst. Eller noshörning, om man är på det humöret. Egentligen inte jättemycket; kläderna passar fortfarande och så alltså. Men ändå, jag skulle ju gå ned i vikt. Inte upp. För att springa lättare. Och bli bättre på gymnastik.

Så nu jobbar jag på det. Siktar på ett antal kilo ned.

Äter paleo som vanligt men skippar frukt och nötter. Förbereder noggrant om jag ska resa, med matlådor som tål en halv dag i rumstemperatur i väskan och kan ätas kall. Eller bestämmer mig för att fasta den dagen och frångår inte mitt beslut den timman hungern härjar i magen. Känner mig lite varmare i kläderna nu, sådär så att jag kan förklara för kunderna att jag inte äter thaimat eller husmanskost.

Det är inte farligt att vara lite hungrig. Ingenting kommer att hända. Såvida kroppen inte är sockerdriven i vanliga fall blir det inga svimningsattacker. Inga energidippar eller svält-läge. Det vore otroligt kontraproduktivt om människan gick ned i något slags vilo-svält-läge så snart hon inte fick mat var fjärde timma. Om så verkligen var fallet skulle troligtvis redan den första människan svultit ihjäl där i sin grotta, om förbränningen gick ned och energin stod på sparlåga för att hon blev hungrig. Tvärtom så ser flera olika hormoner till att tillgängliggöra mer energi som skärper våra sinnen och ökar vår ork. Syftet med skärpta sinnen och mera energi är ju egentligen att ge oss en ökad kapacitet att spåra, jaga och fälla ett byte för att sedan belöna kroppen med ny energi. Även om de flesta av oss inte längre vare sig jagar eller fäller byten fungerar kroppen fortfarande på precis exakt samma sätt som våra förhistoriska släktingars kroppar gjorde. Inte förrän efter 60-80 timmar går förbränningen ned. Med 5-10 %. Så det är inte farligt att vara lite hungrig.

Så att. Viktnedgång i syfte att springa lättare och bli bättre på gymnastik. Metod: paleo utan frukt och nötter, med periodisk fasta.

Wish me luck!

/Kerstin

Träningsveckan har varit bra. För att inte säga riktigt bra. Jag har gjort alla pass som jag planerade, trots att jag var lite förkyld i början på veckan. Jag hade inte feber och varken hoste eller ont i halsen, så jag kunde springa på, men bara i lite långsammare takt. I fredags åkte sambo och son till farmor och farfar i Östergötland och jag fick EN HEL helg alldeles ensam. Det var fantastiskt. Jag älskar såklart min familj, men känslan av att ha nästan obegränsat med tid att göra precis vad jag vill är fantastisk. Vad gjorde jag med all tid innan jag fick barn? Bara slängde bort den känns det som nu.

I fredags körde jag ett crossfitpass och sprang sedan hem. I lördags sprang jag långpass, 15 kilometer på fastande mage och stumma ben. Jag har haft roligare pass, men inbillar mig att det var bra på något vis. Om inte annat så för pannbenet. Frukosten efteråt var... himmelsk. Resten av tiden? Slappade, tittade på film, åt, shoppade lite. Och städade en genomskitig lägenhet. 

Jag är nöjd med crossfitpasset förresten. Inte för att jag var så speciellt duktig (dessa jävla clean & jerk), men för att det var nära, så nära att jag struntade i det. Jag satt i omklädningsrummet och funderade på om jag skulle strunta i det. Jag stod till och med på golvet, 2 minuter innan passet började och funderade på om jag skulle smita. Men sedan började det, så jag hann inte springa iväg. Och bra var ju det såklart. Efteråt mådde jag ju som en kung.

I veckan som kommer hoppas jag kunna få ihop nästan 50 kilometer löpning och i vart fall två crossfitpass. På onsdag ska jag försöka komma iväg på ett rent teknikpass, jag har mycket att lära på det området.

Facit för februari månad:

Till sist: Stort grattis Maria för en jäkligt bra tid på halvmaran! Starkt sprunget!

/Gunilla