Igår sprang vi Göteborg Winter Run, 1 mil på och runt Liseberg. Med tanke på vår planering, framförhållning och allmänna koll på saker och ting är det ett mirakel att vi ens kom iväg.
Jag (Kerstin) som jobbar i Göteborg var helt lugn beträffande väder och underlag då det hela veckan varit några plusgrader och barmark i Göteborg. Så när vi gav oss av hemifrån vid lunchtid i lördags i två decimeter snö var vi inte särskilt bekymrade. Inga IceBugs medhavda, inga särskilt varma kläder på. När vi kom ned till Göteborg visade det sig att vädret… slagit om. En hel del. Flera centimeter snö och nollgradigt. Där satt vi i bilen, med lite tunnare kläder än vad som kändes bekvämt att ge sig ut i och skor som vi bergis skulle halka och bryta benen med.
Sedan tog vi oss i kragen, lämnade bilen i parkeringshuset och gav oss av mot loppet. Hämtade ut nummerlappar, satte oss på Värdshuset på Liseberg med varsin kopp te och en tryffel. Att man kunde vara inomhus innan loppet så att man slapp frysa halvt ihjäl, bli helt stel i hela kroppen och känna sig alldeles suicidal och som att man ville bryta innan man ens börjat springa, det var superbt. Att Värdshuset kändes som en riktigt trevlig skilodge gjorde också sitt till.
Starten skulle gå klockan 17.00 så vid 16.40 nålade vi på oss nummerlapparna och gick för att lämna in väskan. Sedan, på något magiskt vis gick 20 minuter supersnabbt och när vi kom ut från väskinlämningen mötte vi alla löparna som då redan startat. Det kändes lite smått panikartat innan vi lyckats ta oss till starten, vända på klacken och fortsätta springa över startlinjen.
Smooth.
Det var en lättsprungen bana och väldigt mysigt arrangerat med marschaller utmed vägen. Flera av kilometrarna sprangs inne på Liseberg, det var lite häftigt, nästan som om man sprang omkring i en liten miniatyrstad eller låtsasvärld. Det här med att springa samma varv två gånger, det kan nog vara både bra och dåligt. För det första kan man bli omsprungen av de snabbaste löparna som då är på sitt andravarv. Jag tror att vi mest tyckte att det var peppande med dessa enormt duktiga löpare som spurtade in i mål i en hastighet som vi knappt gör i 100 meter.
Ibland när man springer och huvudet inte riktigt är med kan det kännas lite jobbigt att inte veta vad som återstår när halva loppet betats av. Man gör någon slags bedömning av kroppen, ”klarar jag lika mycket till?”. Om pannbenet känns klent kanske man tänker, ”ja, men inte om andra delen är jättetuff”. På detta lopp var båda varven exakt lika och man visste därmed precis hur resten skulle bli. Då kunde pannbenet slappna av och kroppen njuta av känslan; detta klarar vi hur lätt som helst. Vi låg på en fart som kändes bekväm och pratvänlig och det andra varvet var riktigt roligt. Där hann vi lägga upp planen för kommande säsong, diskutera vad vi skulle äta på hemvägen och huruvida ett CrossFit-pass kan ersätta ett intervallöpningspass.
Inget lopp är komplett utan den traditionella selfien
När vi gått i mål fick vi medalj och en liten påse med grejor i, stretchade och hämtade ut väskan, handlade all mat vi fantiserat om under löpningen och åkte hem. Och var som vanligt väldigt, väldigt nöjda med oss själva.
Nu till en totalbedömning och betygssättning av loppet. På Syster Starks internationellt erkända kettlebell-skala får Göteborg Winter Run totalt 3 av 5 kettlebells.
