Eller kanske inte ett helt nytt, men ett alldeles förändrat, bättre liv. Igår följde jag med en bekant som var intresserad av CrossFit, på ett provapå-pass på CrossFit Skövde. När jag får ta med mig någon dit är jag liksom lite stolt och hoppas så mycket på att den jag tar med också ska bli smittad av den fantastiska stämningen, den familjära känslan, hur man liksom fattar direkt att härinne, här sker under varje dag.

För mig har CrossFit varit en vattendelare mellan det som var förut och det som är nu, en inspiration att leva mitt liv på ett annat och bättre sätt. En lifesaver. Och jag vill så gärna dela med mig. Vill att fler ska få ynnesten att ana sin egen kropps potential och hur berikande och omvälvande det är. Hur tydligt det blir att kroppen och själen hör samman och att själen är den som vårdas allra, allra bäst och mest när kroppen får göra det den är skapt för.

Bild

I vilket fall som helst så blev mitt sällskap i boxen lika betuttad som jag blev den där första gången. Det är en eld som brinner starkt och klart i en, och jäklar så skönt det känns. Och jag har fått en ny CrossFit-kompis, grattis mig!

Folk ger väl inga nyårslöften längre. Jag tycker att ett nytt år är som ett enda stort löfte. 365 dagar fyllda av möjligheter, obegränsade möjligheter. Och jag lovar att göra mitt allra yttersta för att använda dem just så.

Jag ser fram emot i år. Som vi alla vet blir det sällan som man tänkt sig, men det är en dålig ursäkt att inte sätta upp mål för sig själv. Nyårsmål. Nyårsförhoppningar. Nyårslöften.

I år börjar jag på ett nytt jobb. Det ska bli roligt, säkert lite utmanande men inte lika svårt som mitt förra. Kring jobbet tänker jag att jag ska jobba hårt, det ska gå bra för mig. Men jag ska inte jobba för mycket och jag ska inte alldeles gå upp i, och försvinna i jobbet. En dag i veckan ska jag jobba hemifrån och komptid ska jag ta ut inom en månad.

Jag har skrivit ungefär 300 sidor i min bok. Jag tänker på den varje dag. I år ska jag göra färdigt den. Någon ska få läsa den. Sedan ska jag få den publicerad. Det var den förenklade versionen.

Det var jobbet, det jag måste göra för att försörja mig. Och drömmarna, det jag gör bara för att jag vill. Båda två saker som jag växer av. Och sedan, min treklöver i hälsa. Det jag gör för att fortsätta vara frisk och glad. Äter, tränar och sover.

Jag har ätit paleokost sedan i maj 2013. Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att frångå den paleolitiska kosthållningen eftersom den är så otroligt välgörande för kropp och själ. Så fortsatt ganska strikt paleo är målet för 2015.

Jag har tränat crossfit i lite mer är ett år. I år har jag massor av mål jag vill uppnå och att läsa om dem är otroligt uttråkande för den som inte crossfittar själv. Så kortfattat, jag ska bli mycket, mycket bättre på crossfit. Minst tre gånger per vecka i boxen är målet. Eftersom 2015 blir året då både min man och mina barn också börjar crossfitta tror jag att vi kommer att tillbringa många härliga timmar i boxen! Utöver crossfit så är löpning ett underbart sätt att komma ut och få frisk luft, slappna av och komma ifatt tankarna. För mig ett fantastiskt komplement till ett liv som snurrar fort, och den mera intensiva träning som crossfit utgör. Tillsammans med Nilla ska jag springa en del millopp och minst en halvmara under 2015. För att klara det på ett sätt jag kan känna mig nöjd med behöver jag träna mer löpning än i dagsläget samt tappa några kilon. Minst tre löppass i veckan är målet.

Och till sist: sömnen. Den heliga sömnen. Jag siktar på att sova åtta timmar per natt. Då är det riktigt bra. Ett sätt att få in lite mer sömn om nattsömnen inte blir riktigt så lång som den borde är att ta en och annan tupplur under dagen. Jag kommer att åka tåg en hel del i mitt framtida jobb och räknar med att finna tid för återhämtning där. Att sova och ge kroppen och hjärnan tid för återhämtning är minst lika viktigt som bra mat och träning, glöm inte det!

Det kommer att bli ett bra år!

/Kerstin

Äntligen fick syster och jag träna ett crossfitpass tillsammans!

Dagen före dopparedagen firas traditionsenligt med ett riktigt kräks-pass, nämligen "12 days of christmas". 

WOD:en har ett "idioten"-upplägg vilket innebär att man först gör övning 1, sedan övning 1 och 2, därefter går man tillbaka till 1:an igen, gör övning 1, 2 och 3 o.s.v. Den som var allra snabbast gick i mål på någonstans runt 22 minuter. För mig och Nilla tog det ungefär 29minuter. Vi var sjukt nöjda med det, med oss själva, med livet i allmänhet. Att på ett så påtagligt vis bli varse om vad ens kropp är kapabel till är en rikedom och en ynnest.

”12 Days of Christmas”

For time:

1 x Clean

2 x H S P U

3 x Frontsquat

4 x Sumo Deadlift High Pull

5 x CTB Pull-up

6 x Box jumps

7 x Burpees

8 x Push-ups

9 x Wallballs

10 x KB Swings

11 x Deadlifts

12 x Thrusters

Tyvärr glömde vi de obligatorsika selfiesarna och vi får helt enkelt hålla till godo med en på bara mig i riggen.

Nu: träningsvärk och glögg. God Jul!

/Kerstin

Igår kväll var det långpassdags. Jag bytte om, valde spellista och väntade till klockan hittat GPs:erna. Kom ut och upptäckte att det var svinkallt. Termometern visade bara -1 grad, men blåsten gjorde att det kändes som minst -5. Och, som så ofta i Stockholm, riktigt jäkla rått. Så jag vände. Efter 200 meter sprang jag hem igen. Det kändes som ett litet nederlag, men två timmar senare började sonen kräkas och därefter feberyra från och till resten av natten, så det var ändå rätt att stanna hemma.

Idag däremot. Vilken dag! Strålande sol. Kallt och torrt. Hög luft och spring i benen. Medan sambon styrde i sjukstugan gav jag mig ut (igen). 15 kilometer runt söder i Stockholm, hela vägen med vatten på min vänstersida. Människor som promenerade, lekte med sina barn, drack kaffe på vinteröppna uteserveringar. Jag med musik i öronen, pigga ben och lätt hjärta. Första kilometern gick på 06:28. En helt okej tid för långpass. Men sedan hände något. Benen ville springa och jag följde med. Snabbaste kilometern (förutom den sista) gick på 05:48. Märkligt hur det är vissa dagar. Sista kilometern fick jag Kents La Belle Epoque i öronen och kände att "Nu jävlar springer jag ur vad jag har.". Stannar klockan efter 15 kilometer och 1:31:35. Roligt! Men det bästa av allt: Känslan! Hjärtat och hjärnan fulla av endorfiner.

Imorgon åker vi mot Västergötland och syrran med familj. Kommer bli fantastiskt mysigt. Kommer också hänga med henne till hennes box för en julWOD. Jag är nervös. Kerstin är väldigt mycket bättre än mig på crossfit och om hon säger att det kommer att bli tufft, då kommer det att bli tufft! Rapport kommer på tisdag.

/Gunilla

Som jag har längtat efter denna ledighet. Jag kan inte minnas att jag längtat så mycket efter att vara ledig någon gång tidigare. Men så kanske man känner varje gång och glömmer bort det.. Det ska bli så himla skönt att under ett par veckor slippa jobbmejl och möten. Lämnande och hämtande på förskolan. Känslan av att alltid vara lite, lite stressad. Att man inte hinner med allt det man vill göra.

Min initiala plan för dagen var att klämma in både ett löppass och ett crossfitpass. Dessutom skulle jag städa, tvätta och handla. Och hämta sonen tidigt från förskolan så vi skulle hinna med att ta sprutor inför Thailandsresa i februari. Men så ändrade jag mig. Jag BEHÖVER inte göra allt det där. Jag skulle kunna ta det lite lugnt. Så nu är klockan 12.00 och allt jag gjort hittills är att köra ett intervallspass. Och startat tvättmaskinen. Ja, det hade varit roligt att köra ett crossfitpass, men det tar sin tid att ta sig in till stan. Och städa? Det kan man göra i helgen, innan vi åker hem till syrran. Handla går att göra senare, tillsammans med familjen, efter dagishämtning och sprutor.

Intervaller sprang jag iallafall. Jag ska inte påstå att det gick lätt att ta sig ut. Men när jag väl kom ut kände jag direkt att det var en sådan där dag när allt kommer att flyta. När jag känner mig lätt och snabb. 10 minuters uppvärmning och sedan 4 x 8 minutersintervaller. Jag skulle ligga i pulszon 4, vilket ska motsvara känslan precis under mjölksyratröskeln. Ganska tufft alltså, men inte mördande. Jag var lite stum på vägen hem och det är en skön trött känsla i benen nu. Snittempo på samtliga intervaller låg mellan 05:25 - 05:35. Jag tycker att det känns extra roligt att jag känner min kropp så väl att jag kan hålla samma jämna tempo alla intervallerna igenom.

Imorgon blir det vanliga långpasset genom Stockholm. Längtar!

Bring it on julen! Jag är redo!

/Gunilla

Det snöar! Hurra! Åh, det är så roligt med lite snö på marken. det lyser upp och julstämningen infinner sig på momangen tycker jag.

Men det är lite klurigare att springa. Igår efter jobbet sprang jag hem i vanliga löparskorna och det var lite för moddigt och halt. Så imorse blev det Icebugsen för första gången i år. Lite hårt och stappligt, men ju mer is och snö, desto bättre fungerar de. Jag vet att många får ont i hälarna av att springa i Icebugs, just för att de är så hårda, och visst känner man skillnad, men jag tycker att det hjälper att försöka springa lite mer på tå och att försöka undvika sätta i hälen.

6 km hem från jobbet igår alltså, och 6 kilometer till jobbet i morse. Bra fart och bra känsla!

Igår körde jag också ett lunchpass crossfit:
5 Powersnatch
20 Double-unders
5 Bearcomplex
20 Airsquats
Så många varv som möjligt på 15 minuter. Jag hann3 varv tror jag. Den korrekta vikten på skivstången skulle vara 35 kilo, men det klarar inte jag på långa vägar. Jag hade 15 kilos stång och 2 x 2,5 kilo på, totalt 20 kilo alltså. Och det var tungt! Så jag är inte en så stark björn än så länge.. Men  tekniken var ok, iallafall på complexen. Powersnatch tycker jag är enormt svårt rent tekniskt.

Dagens wod är en "Angie":
100 Pull-ups
100 Push-ups
100 Crunches
100 Air squats
Sjukt jobbigt alltså. Men om sambon hämtar på dagis idag så  funderar jag ändå på att gå på eftermiddagspasset. Vi får se!

/Gunilla

Jag hade två pass inbokade idag. Löpning i 10 km och ett lunchpass crossfit. Av dessa pass utförde jag noll och intet. Löpningen skulle utföras på väg till jobbet bestämde jag igår kväll. Men imorse när jag vaknade blåste det sidledes och regnade. Så då bestämde jag att jag skulle springa hem från jobbet istället. Men då blåste det fortfarande sidledes och regnade. Så då kollade jag vädret för imorgon. Fint väder! Omplanering skedde då mycket hastigt och jag bestämde att all träning ska ske imorgon istället. För vad som hände med crossfiten vet jag inte riktigt. Eller jo, det vet jag ju. Jag jobbade och svarade på mejl och helt plötsligt var det försent för att hinna. Avsiktligt eller inte, det vet jag inte riktigt själv.

Jag trivs inte med mig själv när jag viker ner mig såhär. Tycker egentligen att det är som Paolo Roberto säger: Om man inte tränar när det är dåligt väder så blir det inte många träningspass i det här landet. Nå. Bättring imorgon!

Första vilopulstest gjort förresten. 53 slag/minut. Ska göra det två morgnar till. Och maxpulstest på onsdag. Huvva..

/Gunilla

...på allra bästa vis.

Det är när man kliver upp innan alla andra ens börjat vända på sig i sina varma sängar. Man möter sin syster nere i hallen, precis som du i träningskläder. I tyst samförstånd knyter ni på er skorna och smyger ut genom dörren. Där ute är det ännu mörkt, marken är vit och mjuk. Förutom andhämtningen och det lågmälda samtalet er emellan är det alldeles, alldeles tyst.

En dryg timma senare har solen gått upp, ni stretchar på trappan. Därinne börjar de andra vakna. Frukosten smakar gudomligt. Resten av dagen känns som ett enda stort löfte.

Min syster a.k.a. Rocky, in action

Det var det enkla och bra.

Det svåra är ofta att få tummen ur och verkligen göra det man vill, det man tänkt. Att motivera sig att kliva ur sängen och ge sig ut i mörkret och kylan. Mina tips för att lyckas är följande:

• Förbered genom att ta fram kläder redan dagen innan
• Spring tillsammans med någon, det är svårare att backa ur då
• Men allra, allra främst, och det som fungerar bäst för mig: ta inte diskussionen. Med dig själv alltså. Du kommer hur lätt som helst att övertyga dig själv om att du slipper, du kan ju de allra bästa argumenten. 

Så ta inte diskussionen, gå upp direkt när klockan ringer, klä på dig och stick ut innan du hinner tänka. Så snart du kommit igång glömmer du bort alla tveksamheter och allt som finns är lugnet, tystnaden, dina andetag och din kropp som gör altt du ber den om och är helt oövervinnelig.

/Kerstin

Jahapp. Då var dagens träning klar. Ganska mör i kroppen just nu, på det där sköna sättet när man vet att man gjort något bra för sin kropp och sig själv.

Tröskelpasset då. Fy så trist det var. Och fy så jobbigt det var. Det blev nog också jobbigare för att det var så trist. Och orsaken till att det var trist var att jag körde på löpband. Jag hatar löpband. Bandet i sig var dock riktigt bra, istället för att man var tvungen att klicka cirka 1 000 gånger på en knapp för att öka hastigheten var det ett reglage som man bara puttade uppåt. Samma sak med lutningen. Mycket fiffigt tycker jag. Särskilt om man kör intervaller eller liknande så kan jag tänka mig att det blir mycket smidigare.

Jag hade såklart musik och försökte titta lite på tv för att försöka tänka på något annat än hur många minuter det var kvar tills jag fick stanna, men den mesta tiden tittade jag på en brandsläckare som stod i ett hörn bakom mig och som jag såg i spegeln... Och minuterna segade sig fram. Redan efter 10 minuter fick jag mentalt börja dela upp passet i mindre delar; "snart har du sprungit 15 minuter, då är det bara 8 minuter till du har sprungit hälften". Efter 15 minuter la jag en handduk över displayen så jag inte såg hur kort tid det hade gått. Efter 20 minuter gav jag mig själv en utväg (som jag visste att jag inte skulle ta); "du får sluta efter 30 minuter". Efter 30 minuter delade jag upp resten i 5-minutersdelar. OCh 5-minutersdelarna delades upp i 2,5-minutersdelar.

Jag höll samma tempo hela passet, behövde varken sänka eller höja. Exakt 6 min/km hela passet. Och jag tror att det var ett perfekt. Efter 45 minuter var jag riktigt trött och jag hade inte klarat längre än någon minut till utan mjölksyra. Pulsen steg från cirka 155 slag/min efter uppvärmningen till att ligga på cirka 167 - 168 slag/min fram till de sista tio minuterna då klockan visade mellan 170 - 171 slag/minut. Så det är alltså min tröskelpuls.

Efter det var det dags för crossfit. Jag var lite tveksam först, för jag mådde inte helt hundra, med lite början till huvudvärk. Men jag köpte en paleo-bar och drack vatten. Efter uppvärmningen mådde jag bra igen. Dagens wod var:

5 rounds for time:
5 deadlift (marklyft)
10 wallballs (knäböj med boll som sedan kastas upp mot en vägg)
20 doubleunders/40 singleunders (dubbel- eller enkelhopp med hopprep)

Min tid blev: 6:10. Jag kan inte doubleunders så körde singleunders. På marklyften hade jag bara 30 kilo. Hade klarat mer, men är osäker på tekniken och vet att jag gärna lyfter med ryggen om det blir tungt, så fokuserade på att göra riktigt korrekta lyft istället.

En riktigt superbra träningsdag helt enkelt!

Ha en bra fredag!

/Gunilla

Idag har jag semester. Vilken känsla. En hel dag av fri tid. Och med fri tid kan man göra vad som helst. Till exempel städa och tvätta och handla och sånt tråkigt. Eller träna. Så jag tänkte gå på ett crossfit-passa klockan 12, men innan dess ska jag mäta min  tröskelpuls. Jag tänkte köra på löpbandet på boxen. Det är sjukt tråkigt att springa på löpband, men bättre för testet tror jag.  

Jag berättar hur det gick i eftermiddag.

I övrigt så är det en fantastiskt rolig helg som står för dörren. Ikväll åker vi till Västergötland och ska hänga med syrran och alla andra famlijemedlemmar. Imorgon är det nämligen dags för vår famlijs årliga adventsfirande som inkluderar grillning i skogen, glögg, allmänt mysigt häng och god mat. Kanske, kanske kan jag och Kerstin hinna med något litet löppass också..

/Gunilla