Förberedelser är nyckeln till framgång vad gäller paleo.

Många har ingen aning om vad paleo är, tror att mjölk ger starka ben och att sex till åtta skivor bröd om dagen är bra. Folk kan också ha lite svårt att acceptera att du inte äter vad som helst. Att du inte äter vad som helst ens när det är ett speciellt tillfälle liksom. Som en födelsedag, julkalas, fredagskväll. Att du inte kan vara som folk ens då. Inte vara så ståndaktig jämt.

Nuförtiden, om folk ifrågasätter min livsstil brukar jag jämföra det med vegetarianer. Ingen förväntar sig att vegetarianer ska äta kött ens vid speciella tillfällen. Paleo är en livsstil du anammar av hälsoskäl, av etiska skäl eller, skit samma vilka skäl förresten. Precis som om du vore vegetarian, oavsett anledning, så får folk respektera det. Och de allra flesta gör det, respekterar.

Däremot skulle jag aldrig någonsin förvänta mig att folk anpassar sig, lagar speciell mat till mig, eller ens håller reda på huruvida man hade kossor och havregrynsgröt på stenåldern och således huruvida jag äter det eller inte. En del anstränger ändå, tar reda på vad paleo är och fixar paleokrubb till mig när de bjuder till middag. De ligger väldigt bra till hos mig :). Men vanligtvis tar jag helt sonika med mig mat om jag ska någonstans. Det är inte särskilt mycket konstigare än folk som är allergiska mot olika saker och tar med sig mat. Som vår måg, han är glutenintorant, soja- och nötallergiker. Ingen höjer på ögonbrynen över hans matlådor.

Nuförtiden är folk vana vid mina mat(o)vanor. Många är lite nyfikna, tycker att det är spännande att se vad jag har i min lilla medhavda låda. Tycker att det verkar vettigt, logiskt. Ser ju att jag mår bra.

Nåväl, det låter som om jag är irriterad på "folk". Men sanningen är att "folk" är betydligt bättre än vad jag själv är. Den värsta skeptikern, cynikern och den som förstör allra, allra mest för mig och min livsstil, det är ändå jag själv. Den här rösten inne i mitt huvud som viskar "ta du en godisbit", "på lördag är det fest, då gör det inget om du äter skräp". Den rösten tystnar alltmer ju längre tiden går, men får en rejäl munkavle av förberedelser. Den har liksom inget att komma med då.

På lördag har familjen med alla syskon, bebisar, mormorar, hundar och respektive ett litet julmys inplanerat. Det serveras glögg, risgrynsgröt och julgodis. Det skrattas och leks. Jag har redan börjat förbereda. Igår, när jag ändå stod i köket och lagade middag, passade jag på att slänga ihop en pannkaka av banan, ägg, kokosmjöl och kokosmjölk. Kryddade med pepparkakskrydda och lade äppleskivor uppepå. När de andra äter gröt på lördag äter jag pannkaka. Jag är säker på att flera kommer vara nyfikna och mormor kommer vilja smaka. Så har jag redan bestämt mig för att inte ens ta diskussionen inne i huvudet, och förberedelserna har lönat sig.

/Kerstin

Nuförtiden när jag går ut och springer blir jag så förvånad varje gång. Jag har sprungit från och till under många år och det har ALLTID varit tungt. Jag kikar ofta på mig själv i skyltfönster eller liknande när jag springer och det såg alltid ut som att jag gick fort, aldrig som att jag sprang.

Men nu! Det är lätt, lätt, lätt. Den där känslan av tunga steg och att jag aldrig liksom "lyfte" är borta. En del av detta beror på att jag lagt om mitt löpsteg, jag springer längre fram på foten, sätter nästan aldrig ner hälen längre. Den största delen ligger ju dock såklart i vikten jag bär med mig. Jag blir inte trött eller andfådd på grund av att jag bär på många kilon längre. Jag blir trött i leder och muskler för att jag springer långt. Jag blir andfådd för att jag springer fort.

Jag sprang ett intervallpass för några veckor sedan. Värmde upp i 10 minuter. Satte sedan igång. Jag kommer inte glömma upplevelsen av min egen kropp på mycket länge. Jag blir liksom lång. Det känns som om jag är minst 1,90 meter lång och jag flyger fram (känns det som, i verkligheten gick det i 5-fart). Jag känner ju att benen trummar och fötterna landar i marken, men det är som om jag springer på en studsmatta som gör att jag studsar upp i luften igen. Jag blir trött såklart, men ändå fortfarande denna märkliga känsla av att vara lång.

Förrförra veckan sprang jag ett pass på lördagkvällen. Jag känner en speciell njutning av att springa genom stan då. Stockholm gör sig redo för fest och, för att citera en jäkligt bra sång; "Stockholm City svajjar i sitt rus". På hemvägen, efter att ha sprungit i en timme, försvinner allt runt mig. Jag blir liksom medveten om min kropp, hur benen rör sig, fötternas tapp-tapp-tapp i marken, som jag inte hör (eftersom jag lyssnar på musik) men känner upp genom benen. Jag känner magmusklerna som spänns, hjärtat som slår och mina andetag. Musiken i öronen blir något slags bakgrundsljud, nästan som en del av mig. Hjärnan töms och jag slutar notera eller se saker runt om mig. Min omgivning finns där, men den är nästan bara som en kuliss. I den stunden hade jag kunnat springa tills jag stupade.

Detta är anledningen till att jag älskar löpningen. Känslan av oövervinnlighet. Känslan av att jag ÄR huvudpersonen i nån Hollywoodfilm med häftigt soundtrack. Rocky med Eye of the tiger och sånt ni vet. :)

/Gunilla

...det är faktiskt det som är framsteg. På riktigt.

Som att jackan inte längre sitter lika tajt som den brukade, för bara några veckor sedan. Trots att man har både linne, blus och kavaj under.

Som att välja en sallad ihopplockad efter eget huvud, med saker som är bra för en, istället för att tulla på det och välja bekvämlighet och den lilla stund då man njuter av att det är lite, lite godare med färdiggjord sallad. Eller fyllda surdegsbröd.

Som att man plockar åt sig en Questbar, eller två, på väg till kassan med sin sallad. Men sedan lägger tillbaka dem till förmån för EN paleobar istället.

Det är små framsteg. Och det är de som gör skillnad, som räknas i längden.

/Kerstin

Jag funderar en del på träningsprogram för löpningen. Det finns ju en uppsjö gratisprogram på nätet och det är jäkligt svårt att veta vad man ska välja. Flera liknar varandra,och kanske betyder det att det inte spelar någon roll vilken man väljer. Efter väldigt mycket surfande så har jag dock hittat ett maraprogram som står ut lite jämfört med de andra. Nu ska ju jag inte springa någon hel mara men jag tänker mig att det funkar för träning inför en halvmara också. Programmet baseras på pulslöpning, vilket betyder att det finns inga kilometertider för passen utan istället anges i vilken pulszon man ska ligga. Det kräver en del förberedelser eftersom jag bland annat måste ta reda på min maxpuls och min vilopuls. Det förstnämnda blir ju sjukt jobbigt att göra, medan vilopulstest kan jag tänka mig att utföra mest hela tiden..

Programmet för att klara maran på 4 - 4.5 timmar tror jag är en lagom nivå för mig. Nästa vecka ska jag göra tester för att räkna ut min vilo- tröskel- och maxpuls. Efter det ska jag använda de värdena för att räkna ut mina pulszoner.

TEST AV VILOPULS

1. Förberedelser kvällen före: Lägg fram pulsklockan vid sängen så att du kan ta på dig den utan resa dig upp.
2. När du vaknar tar du på dig pulsbandet utan att stressa eller att röra dig mer än nödvändigt.
3. Ligg kvar i sängen i 10-15 minuter.
4. Om din klocka har lagringsmöjligheter kan du analysera pulsen efteråt, saknar din klocka den funktionen bör du placera den så att du kan se pulsen på displayen utan att behöva röra dig. Vilopulsen är den lägsta uppmätta pulsen, förslagsvis som genomsnitt under minst en minut och ett genomsnitt av tre mätningar (tre dagar i rad).

Jag har ju också en pulsapp på telefonen, så tänkte kolla om den visar samma resultat som pulsbandet!

TEST AV TRÖSKELPULS

Jag har aldrig riktigt vetat vad tröskelpuls är innan, men hittade en bra förklaring: Tröskeln definieras som den intensitet (d v s löphastighet) man kan hålla under lång tid utan att mjölksyranivåerna i blodet stiger successivt. Den puls man har och kan behålla i uppemot 60 minuter utan att känlsan av mjölksyra tar över är ens tröskelpuls. I takt med att man får bättre kondition kommer tröskelpulsen att bli högre – det vill säga, man kan springa i ett högre tempo utan att mjölksyrenivåerna stiger och tvingar dmig att sänka tempot.

1. Värm upp ordentligt i 10-15 minuter.
2. Spring sedan i en konstant hastighet som du tror att du kan hålla i 45 min. Tanken är att du ska hålla samma jämna tempo under hela testet utan att behöva sänka tempot mot slutet eller spruta.
3. Om du med nöd och näppe lyckas hålla det höga, jämna tempot i 45 min kan du ta genomsnittspulsen för de sista 10 minuterna av testet – det är din ungefärliga tröskelpuls.

Om tempot var för högt så att du fick sänka tempot markant eller om det upplevdes som alldeles för lätt får du göra om testet vid ett senare tillfälle. Det är bättre att utgå från en för låg tröskelpuls än utifrån en för hög, men är du osäker gör om testet och justera utgång- stempot utifrån erfarenheten av det första (mindre lyckade) testet.

TEST AV MAXPULS

1. Värm upp ordentligt i 10-15 minuter.
2. Gör några stegringslopp där tempot ökas från långsamt till snabbt. Förbered på så sätt musklerna för hårt arbete.
3. Spring fyra 4-minutersintervaller med 3-4 minuter vila mellan varje intervall. Tempot ska vara så högt att du är riktigt trött mot slutet av varje intervall. Försök spurta i nära maxtempo de sista 30 s under slutet av varje intervall för att pressa pulsen.
4. Om möjligt, spring sista minuten av sista intervallen i en uppförsbacke för att aktivera de stora muskelgrupperna än mer – det kan leda till en aningen högre puls än vid löpning på plant underlag.
5. Om du kan lagra pulsvärdena i klockan kan du titta på dem efteråt i annat fall får du kolla på klockan sista 30 s av sista intervallen och ta ett ungefärligt snittvärde av den pulsen – det är din maxpuls.

Det här känns tokspännande att göra!

Nu: Chai-te och lite lördagsgodis i form av dadlar och fikon.

Ha en bra lördagskväll!

/Gunilla

Syster Stark är vi, två systrar med ett gemensamt intresse för hälsa, träning och mat.

I bloggen kommer vi att skriva om träningspass vi kört, mat vi ätit och annat mer eller mindre spännande :)

Välkommen hit! 

Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed.