En (o)möjlig plan

Jag har ju funderat mycket över min löpning. Vad vill jag springa? Hur långt och hur mycket? Vad tål kroppen och hur mycket motivation har jag? Och, hur mycket tid har jag? Och jag har kommit fram till en helt galen, omöjlig och alldeles härlig plan som kommer ta enormt mycket kraft och tid. Men om, om jag lyckas. Vilken känsla. Så vad är det då? Jo, jag börjar såhär: 

Jag är för gammal för att bli den som springer milen på 35 minuter. Jag kommer heller aldrig klara maran på 3 timmar eller något sådant. Jag började för sent och jag har inte kroppsbyggnaden för det. Så jag började istället fundera på distanser som är svåra att greppa att folk överhuvudtaget klarar. Och googlade. Fick två fantastiska träffar. Det första beskrev kroppstyper för olika sorters löpare. Mara-löpare beskrevs som små, nätta osv. Sedan kom nästa distans. Inte nödvändigtvis supersmala. Inte purunga. Med ett jävla pannben och förmåga att hantera mental trötthet. 

Den andra träffen var ett citat från författaren till Born To Run. "Eating and drinking contest with a little exercise and scenery thrown in."

Och ja. Ni som känner mig förstår att det där sista är ju det som fick mig på fall.

Så, med andan i halsen och med en vetskap om att det kanske inte alls funkar med livet i övrigt och därför får överges, så kommer jag satsa på att springa Stockholm Ultra i augusti 2015. 75 kilometer. Bring it kroppen och knoppen!

/Gunilla