Hög eller lång eller kanske både och.

Nuförtiden när jag går ut och springer blir jag så förvånad varje gång. Jag har sprungit från och till under många år och det har ALLTID varit tungt. Jag kikar ofta på mig själv i skyltfönster eller liknande när jag springer och det såg alltid ut som att jag gick fort, aldrig som att jag sprang.

Men nu! Det är lätt, lätt, lätt. Den där känslan av tunga steg och att jag aldrig liksom "lyfte" är borta. En del av detta beror på att jag lagt om mitt löpsteg, jag springer längre fram på foten, sätter nästan aldrig ner hälen längre. Den största delen ligger ju dock såklart i vikten jag bär med mig. Jag blir inte trött eller andfådd på grund av att jag bär på många kilon längre. Jag blir trött i leder och muskler för att jag springer långt. Jag blir andfådd för att jag springer fort.

Jag sprang ett intervallpass för några veckor sedan. Värmde upp i 10 minuter. Satte sedan igång. Jag kommer inte glömma upplevelsen av min egen kropp på mycket länge. Jag blir liksom lång. Det känns som om jag är minst 1,90 meter lång och jag flyger fram (känns det som, i verkligheten gick det i 5-fart). Jag känner ju att benen trummar och fötterna landar i marken, men det är som om jag springer på en studsmatta som gör att jag studsar upp i luften igen. Jag blir trött såklart, men ändå fortfarande denna märkliga känsla av att vara lång.

Förrförra veckan sprang jag ett pass på lördagkvällen. Jag känner en speciell njutning av att springa genom stan då. Stockholm gör sig redo för fest och, för att citera en jäkligt bra sång; "Stockholm City svajjar i sitt rus". På hemvägen, efter att ha sprungit i en timme, försvinner allt runt mig. Jag blir liksom medveten om min kropp, hur benen rör sig, fötternas tapp-tapp-tapp i marken, som jag inte hör (eftersom jag lyssnar på musik) men känner upp genom benen. Jag känner magmusklerna som spänns, hjärtat som slår och mina andetag. Musiken i öronen blir något slags bakgrundsljud, nästan som en del av mig. Hjärnan töms och jag slutar notera eller se saker runt om mig. Min omgivning finns där, men den är nästan bara som en kuliss. I den stunden hade jag kunnat springa tills jag stupade.

Detta är anledningen till att jag älskar löpningen. Känslan av oövervinnlighet. Känslan av att jag ÄR huvudpersonen i nån Hollywoodfilm med häftigt soundtrack. Rocky med Eye of the tiger och sånt ni vet. :)

/Gunilla